Vaknade och såg att solen lös in i mitt rum, huur underbart? 
Solen är så mycket mer än sol på hösten♥

Åh vad jag kan sakna England och Brighton ibland. 
Alltför ofta egentligen. 
3 veckor som förändrade hela mitt liv. Mitt liv att tänka, leva och hela min personlighet. 
Jag insåg massa saker om mig själv och om samhället och vår värld vi lever i. 
Åh jag saknar det så mycket... Att sitta ute och äta engelsk mat och se solen blänka i dammen med fiskarna i trädgården... Gå och lägga sig och vara trött och lycklig. 
Jag trodde heller aldrig att jag skulle sakna den engelska maten, men det gör jag faktiskt (särskilt vinäger chipsen aaaah♥). Jag saknar alla vänliga engelska människorna på bussarna och vår värdmamma♥ 
Ja, jag saknar allt. 

På resan insåg man hur bra man har det i Sverige, när man såg hur de bodde mm. Man fick ett nytt perspektiv på saker och ting som man nu har tagit med sig in i sitt liv. 
Flera veckor efter resan hade jag svårt att handla något eftersom jag kände att jag redan hade nog med saker (och då hade jag inte alls köpt så mycket på resan som jag räknade med från början). 
Även idag har situationen ändrats jämfört med tiden före resan. 
Jag hade kunnat önska mig ett nytt kamera objektiv, nya högtalare osv i julklapp i år. Stora, dyra saker och sedan inte så mycket mer. 
Men jag vill hellre ha små saker i år. Jag ser ingen poäng med att köpa/ få nya saker när man redan har några som fungerar relativt bra. (och jo ett nytt objektiv till kameran hade suttit fint då jag vill förbättras inom fotograferingen osv men i nuläget är det ingen brådska) 
I år önskar jag mig några böcker, smycken och lite kläder. 
Och jag ser det inte som något negativt- snarare tvärtom! 
Jag är så tacksam för att jag fick göra den resan i somras som förändrade allt♥

(och nej jag var inte girig innan resan, det var bara det att jag inte kunde njuta av det jag hade utan ville hela tiden ha nya saker)

Varning: Du kanske inte kommer kunna se bottnen. 

Idag var jag hos frisören. 
Det var ett tag sedan sist, och man blir alltid så himla lugn när man är där. 
Man blir ompysslad och får sitta och tänka på det som faller en in. 
Det var första gången på väldigt länge jag verkligen kunde koppla av. 
När man sitter där i stolen så ser alla en, i och med att det är stora glasfönster runt hela salongen. Och när jag satt där och blev ompysslad kom jag att tänka på en sak. 
Vi alla går runt och bär på våra egna världar, och vi vet ju ingenting om de som vi ser dagligen. De passerar oss, vi passerar de och sedan är det inte mer med de. 
Flera av de människorna vi möter dagligen kommer vi aldrig få träffa igen, aldrig lära känna. 
Fruktansvärd tanke, eller hur? 
Det kom en man vid ett tillfälle, som jag inte kunde släppa. Han bar på en bukett blommor, och jag tänkte genast att det var till hans fru. Men tänk om det var till någon annan? Vem ansträngde denna mannen sig för, för att handla blommor? 
Frågor vi aldrig kommer få svar på. 
Alla bär vi på våra världar, inuti våra bubblor, och släpper in de vi litar på, eller de vi känner samhörighet med. Tyvärr släpper vi inte in alla. Vi går miste om fakta, vänskap och människor som skulle kunna bli våra bästa vänner. 

Trots dessa tankar är jag så oerhört tacksam att jag fått träffa så fina bubblor som släppt in mig och där jag släppt in de, där vi hittat guldkorn glittrandes på varandras insidor.
Guldkorn prydda av vänskap, samhörighet och inte allra minst kärlek. 

Men resultatet efter lidandet är desto bättre! 

Igår åkte den på. Silvrig med vita plattor. 
Jajamensan- jag snackar om min tandställning! 
Känns konstigt att säga att jag har tandställning men så är faktiskt fallet. 
Om 1,5 år ses vi igen mina kära tänder..!♥

Utanför är världen färgglad, men det har den inte alltid varit... 

Ända sedan jag började på Samhällslinjen har jag förändrats som person. 
Jag upptäcker nya sidor hos mig själv gång på gång, och jag lär mig så himla mycket om andra också- och om min omgivning överlag. 
Jag har börjat tänka mycket mer och har börjat skriva dikter igen och har även börjat gå på något som heter poetryslam- ett evangemang där unga poeter träffas och visar vad de går för, något som är öppet för alla. 
Trots att jag aldrig (ännu) ställt upp själv så älskar jag det! 
Det känns som man är en del av något större med folk man aldrig träffat förut. Love it♥ 

Förutom att börja skriva dikter har jag som sagt börjat tänka mycket mer. 
Jag tänker som mest när jag cyklar till och från skolan. 
Varje dag passerar jag lasarettet- en fruktansvärd plats jag ogillar så himla starkt. 
Redan när man passerar den stora, läskiga byggnaden ridandes på sin cykel mår man dåligt. Färgen utstrålar sorg och elände och stängslet högt där uppe på taket påminner om alla dystopier jag läser just nu. 
Det finns även få balkonger här och var. Grått. Överallt. 
Här och var har någon gjort ett försök att lätta upp stämningen, sätta färg på något som alltid kommer förbli grått- ett försök dömt att misslyckas. 
Blommorna i de grå krukorna har för övrigt vissnat sedan x antal veckor tillbaka. 

Det är sånt man plötsligt börjar tänka på när man är ute och cyklar 35min om dagen. 
Jag kommer förmodligen återkomma till mina flummiga och ibland lite djupare tankar senare. 
Och- hurra!- jag ska försöka blogga igen. Har saknat det lite, får se om jag lyckas parera det med alla läxor och prov vi har nu (suck). Hejdå på alla fina männsikor där ute som hittat hit!♥