Varning: Du kanske inte kommer kunna se bottnen. 

Idag var jag hos frisören. 
Det var ett tag sedan sist, och man blir alltid så himla lugn när man är där. 
Man blir ompysslad och får sitta och tänka på det som faller en in. 
Det var första gången på väldigt länge jag verkligen kunde koppla av. 
När man sitter där i stolen så ser alla en, i och med att det är stora glasfönster runt hela salongen. Och när jag satt där och blev ompysslad kom jag att tänka på en sak. 
Vi alla går runt och bär på våra egna världar, och vi vet ju ingenting om de som vi ser dagligen. De passerar oss, vi passerar de och sedan är det inte mer med de. 
Flera av de människorna vi möter dagligen kommer vi aldrig få träffa igen, aldrig lära känna. 
Fruktansvärd tanke, eller hur? 
Det kom en man vid ett tillfälle, som jag inte kunde släppa. Han bar på en bukett blommor, och jag tänkte genast att det var till hans fru. Men tänk om det var till någon annan? Vem ansträngde denna mannen sig för, för att handla blommor? 
Frågor vi aldrig kommer få svar på. 
Alla bär vi på våra världar, inuti våra bubblor, och släpper in de vi litar på, eller de vi känner samhörighet med. Tyvärr släpper vi inte in alla. Vi går miste om fakta, vänskap och människor som skulle kunna bli våra bästa vänner. 

Trots dessa tankar är jag så oerhört tacksam att jag fått träffa så fina bubblor som släppt in mig och där jag släppt in de, där vi hittat guldkorn glittrandes på varandras insidor.
Guldkorn prydda av vänskap, samhörighet och inte allra minst kärlek.